Amfetaminkick

Morfin och amfetamin. Inte hade jag väl kunnat tro att jag skulle sluta mina dagar som knarkare… Men syster Björn säger att det är lugnt. Morfin har jag ju redan tagit i flera månader för att linda smärta och kunna andas bättre när jag haft andnöd. Nu tar jag oftast bara en tablett på kvällen för att somna in och slappna av.

Sover ofta så gott och lugnt, men inte i natt efter att jag knaprat min första amfetamintablett. Bad Björn om något uppåttjack för att klara min intensiva vecka som börjar i kväll. Han ville att jag skulle prova lite innan för det tar så väldigt olika på olika människor, och krävs det mer för effekt behövs en viss upptrappning. Men på mig tar det direkt. Inte så att jag märker att jag blir hög, men jag märker hur jag inte kan vara lugn en stund utan måste prata med folk. Och att jag pratar fort och mycket.

”Det är väl som vanligt” tycker dock mina systrar på fredagskvällen. Syster Marianne har kommit ner från Gävle för en snabbvisit innan hon ska hälsa på barnbarnen i Skövde. Syster Birgitta har hämtat på Centralen och kört ut dom till Lerum. Vi ligger på sofforna och snackar om livet och döden. Känns skönt.

Efter en näst intill sömnlös natt bestämmer jag mig dock för att avstå amfetamin idag. Visserligen kommer Bendettah i kväll, men det är viktigare att jag får sova i natt. Ägnar dagen åt att planera veckan. Bestämmer mig för att jag verkligen genomföra allt jag planerat med Bendettah. Inte allt förstås. Men det som känns viktigast. Ringer Rotaryklubbarna där vi ska prata och frågar om det är ok att jag kommer i mitt tillstånd, och det säger de att det är. Så då bestämmer jag mig – jag ger järnet med hjälp av lite amfetamin. Det ska bli en rolig vecka!!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone