Bendettah

BendettahChris

Bendettah är här – som jag har väntat. Denna starka kvinna som driver kvinnocentret i LungaLunga och som jag beundrar så. Hon är nog lite chockad över att se i vilken dålig kondition jag befinner mig… Men jag känner mig peppad av hennes sällskap och får ny energi.

På söndagen åker vi ut på en sightseeing i närområdet i två timmar. Tittar på hästhagar, vitsippsbackar och Uddared i Floda där mina barn växt upp. Hon förundras över allt hon ser. Men kanske allra mest över att vi har så mycket vatten i sjöar och åar, vatten som vi inte använder. Och så undrar hon hur vi kan jobba på vintern när det är mörkt, vad händer då när det blir strömavbrott, då kan vi ju inget se? Och hur får tågen ström när det är strömavbrott?

I Stockholm var hon på konsert och lyssnade på en stråkensemble. Hon hade inte sett fioler förut och förundrades över de små gitarrerna man höll under hakan. Och så undrade hon varför ingen dansade…. Härligt när någon ser på det vi gör med så annorlunda ögon.

Efter sightseeingen blir det lunch – kycklingpasta som är svår att få ner. En liten paus innan välkomstmiddag väntar med Rotary hemma hos Lena Alervall som dukat upp en buffé där köttbullarna och jordgubbstårtan uppskattas mest.

På måndag laddar vi för vårt första föredrag. Jag känner mig trött och ofokuserad, men lyckas komma igång rejält när det är dags att berätta om kvinnorna i LungaLunga och vårt Ruby cupprojekt. Bendettah svarar snällt på mina frågor och berättar om kvinnornas tuffa levnadsvillkor, kvinnlig omskärelse, våld i hemmet och andra svåra saker. Känner mig riktigt upplivad när vi lämnar Trägårn i Göteborg, men är riktigt slut när vi kommer hem. Är orolig för att jag inte ska orka vara med på vårt event på onsdag kväll, framför allt för att det är på kvällen. Bestämmer mig för att avstå morgonens föreläsning på gymnasiet, det får hon klara med hjälp av Jeanette som ställer upp som vår guide och transport till alla engagemang.

I eftermiddag väntar ännu ett Rotarymöte, men det ska jag försöka fixa.

Min krönika om att jag nu tvingas möta i döden kommer i GP på morgonen. GP har sagt att de vill att jag fortsätter att skriva och jag ska försöka. Inom två timmar har jag fått brev från tre främmande människor, det känns häftigt att människor våga sträcka ut så.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone