Positivt besked

Första veckan med nya kranen blir jobbigare än beräknat. Jag som hade trott att jag snabbt skulle kunna bli av med några liter vätska i magen och sen ge mig ut på en långpromenad eller något annat spännande… I stället blir jag jättesjuk. Får kraftiga kramper i magen och spyr som en räv. Inte ens en klunk vatten får jag behålla. Obehaget sitter i hela dagen och följande dag är jag matt. Sen får jag en hyfsad dag och därefter ny tömning med samma resultat.

Ingen förstår varför det blir så. Totalt tömmer jag ju magen på mycket mindre än vad jag gjort hittills, men kanske går det för fort? Slangen i min mage är grövre än tidigare slangar, kan det vara förklaringen? Syster Linda försöker hålla emot och vi tar lite pauser och kanske blir det lite, lite bättre. Syster Björn uppmanar mig att ta morfin när jag har så ont – och det hjälper också.

Syster Björn fixar också så att jag får komma in och röntga lungorna på tisdagen. Jag packar övernattningsväskan redo för att stanna om det blir en tömning. Är helt inställd på detta för andhämtningen är tung och jag tänker att det är bättre att tömma innan påsk än att åka in akut under påskhelgen. Men doktor Cecilia kommer med den glädjande nyheten att det inte alls har fyllt på sig så mycket som vi trott. I höger lunga har det inte hänt nåt alls sen sist, så kanske klistringen ändå haft någon effekt. Vänster lunga är något mer vätskefylld, men om jag förstår det rätt, ändå inte så full att det är kris. Jag packar ihop mina grejer och åker hem lättad över det positiva beskedet. Nu ska vi fira påsk. Måste köpa lite penséer och påskliljor och göra fint, bara det inte blir mat till rådjuren på direkten. Så blev det i fjol.

Försöker dock hålla mig igång. Avslutar förra årets bokföring och det tar ett tag att få ihop alla kontoutdrag med verifikationer. Skickar ut alla mina intervjuer till kabaréboken för påseende och tilltyckande så jag kan göra den slutgiltiga korren. Och så blir vi intervjuade av Lerums Tidning för nu är det ingen återvändo – nu ska vi sätta igång och göra reklam för boken så vi kan förhandssälja lite och veta att vi verkligen ror projektet i hamn. Känns riktigt roligt att det blir av.

Jag är med kran

Kranen

Så tvingas jag än en gång acceptera något jag såg som helt otänkbart för bara någon månad sen. När min läkare Marie berättar att man kan operera in en slang i magen, med en liten kran, så att man kan tömma ut vätska när som helst, då slår jag ifrån mig allt jag kan. Men nu är den där. Inlindad i ett litet paket, så jag behöver inte titta på den i alla fall.

Jag är livrädd när vi åker in till Alingsås lasarett på fredagseftermiddagen. Trots att min sköterska Björn har lovat mig att det inte är så mycket värre än en vanlig tömning, så kan jag inte värja mig från tanken att dom ska stoppa in en slang i min mage. Tur att jag inte får beskedet om ingreppet förrän dagen innan, så jag inte hinner oroa mig så länge.

Men jag sover dåligt på natten och när min kirurg John frågar mig om jag är rädd nickar jag bekräftande. Sköterskan ger mig nåt lugnande, som jag inte hinner känna om det hjälper förrän vi är på gång. Värst är alltid bedövningssprutan, som den här gång är två – och som gör mer ont än vänligt. Jag blundar och djupandas som jag lärde mig när jag skulle föda barn. Läkaren undrar om jag hyperventilerar, men jag svarar att jag blir lugn av andningen.

Han stökar runt i min mage och jag blundar – och så kan jag känna hur det plötsligt rinner vätska. 3,6 liter innan sköterskan sätter stopp och säger att vi inte behöver ta mer när vi snart kan tömma igen. Hon hjälper mig upp på britsen och jag är alldeles yr – av utmattning, lättnad eller den lugnande medicinen? Får ge med mig och finna mig att Bosse rullar mig därifrån i rullstol. Känns alltid lite förnedrande att vara så hjälplös. Skönt i alla fall att det är gjort. Återhämtar mig i tv-soffan och får så småningom sällskap av Linus och Martina, som alltid kan förgylla en kväll. Ugnspannkaka, popcorn och Let´s dance. Nästan som en vanlig fredagskväll.

Vilken service

Palliativa teamet

Hemsjukvården och palliativa teamet. Det låter ödesdigert. Gammalt. Definitivt inte jag. Första gången en läkare föreslår hemsjukvård slår jag ifrån mig med allt jag har. ”Där är jag verkligen inte än” säger jag med eftertryck. Andra gången också. Men nu är jag där – och det känns väldigt tryggt.

Precis som med allt annat är det en process innan man accepterar läget.  Jag köper det när jag får nog av sjukhuset och bara vill vara hemma till varje pris. Då bestämmer jag mig för att palliativa teamet inte behöver betyda dödens väntrum, utan att i stället se det som fri tillgång till läkare, sköterska och trygg vård.

Och precis så är det. Jag träffar läkaren Cecilia och min sköterska Björn redan på Alingsås lasarett. Lugna, trygga, erfarna. Första mötet med hemsjukvården är när jag har permis och behöver antibiotika i spruta tre gånger om dygnet.  Då är jag bara på tillfälligt besök. Nu blir jag inskriven, men det är ingen större skillnad.

”Jag har ont i höftben och armar när jag ligger för jag har blivit så mager att benknotorna sticker ut”, förklarar jag för syster Linda. Några timmar senare kommer hon insläpande på en specialmadrass, som bättre formar sig efter kroppen. ”Jag får ont i ryggen av allt liggande” säger jag till fysioterapeuten Carina, som genast kollar upp och beställer olika hjälpmedel i form av ryggstöd och formbara kuddar till soffan.

Jag blir uppringd av kurator Patricia som erbjuder allt från samtalsstöd till hjälp med myndighetskontakter. Jag får hjälp med läkemedel och blodprovstagning. Och på fredag förmiddag kommer Cecilia och Björn hem till mig och sätter in ett drän för tömning av magen när jag ligger i min egen säng. Vilken service och vilken fantastisk väl fungerande struktur och logistik. Jag är imponerad.

Bara som vanligt

Falkenberg

Som vanligt. Så vill jag att det ska vara. Som vanligt. Jag vill inte tänka på hur jag mår – jag vill inte känna efter. För jag mår inget vidare. Jag vill bara låtsas att allt är som vanligt. Att jag hittar ett jämviktsläge som får de här två månaderna att rulla på.

Bäst mår jag när jag är engagerad i nåt. När jag har besök, eller går ut på någon aktivitet. Jag bestämmer mig för att gå och leda föreningsmötet i kören på tisdagskvällen, trots att jag vet att det skulle gå lika bra utan mig. Men det känns gott att få gå dit och träffa alla – och trots allt göra en liten insats. Och det känns skönt efteråt att faktiskt ha levererat och ha kunnat sitta på en stol i drygt en halvtimme utan att få kramp.

Jag har tur för besöken om inte avlöser varandra, så är ändå många. Jag är så tacksam att jag har så många vänner som bryr sig. Jag blir inte så trött längre i huvudet, men jag är väldigt trött i kroppen. Ryggen börjar säga ifrån av allt liggande. Och den sprängfyllda magen gör också att det blir en extra belastning på ryggen – och gör det svårt att röra sig.

Det är ändå en liten triumf att vi lyckas ta oss iväg till Falkenberg Strandbad, som jag bokade för så länge sedan. Det trodde vi inte när jag låg där på sjukhus vecka efter vecka. Men nu är jag utskriven och nytömd och vi ger oss iväg. Kommer fram lagom till lunch och jag säger till Bosse ”vi chansar” och går ner till matsalen för att äta lunch. Vi får ett bord i ett hörn – så jag kan spy ifred säger Bosse – med en stol med ganska tillbakalutat ryggstöd. Och det går bra ända tills vi kommer tillbaka till rummet. Då kommer kramperna och jag missar spypåsen, så vi får ta in städpatrullen som röjer upp. Tråkigt och pinsamt. Och sen blir det viloläge resten av dagen och kvällen, förutom en mysig timme framför brasan nere i loungen. Mysigt är det också med room service och en stor överraskning att det levereras fyra röda rosor till rummet från vännerna i Rotary. Så omtänksamt.

På tisdag förmiddag gör vi en liten utflykt till. Tar adjö av min fina Nova, som har problem med sina ben och därför ska sändas till sällare beten om några dagar. Känns så sorgligt för vi har haft så många fina stunder tillsammans. Och hon står där så oskuldsfullt och tuggar hö, som det är det enda som gäller i världen. På hemvägen åker vi förbi kyrkogården för att titta på urnplatser. De ligger fint i en sluttning ner mot Säveån och jag säger ”det här blir bra”. Det känns högst overkligt och jag kan inte låta bli att släppa fram några tårar. Men nu kan jag stryka även det från listan.

Säger till Bosse att jag vill följa med in på Servett innan utflykten är slut. Har inte varit i en butik på minst sex veckor och det känns oerhört spännande att ta sig runt bland hyllorna. Jag använder kundvagnen som en rollator och det går riktigt bra. Känner mig nöjd när vi kommer hem med alla nya intryck.

Nöjd är jag också efter samtalet med min onkolog från Sahlgrenska. Hon har kollat upp möjligheten att få vara med i studien av en ny behandling i form av immunterapi – och det verkar inte omöjligt. Utöver uppehåll från cellgift i tre månader krävs det normala värden. Mina njurvärden rakade i höjden på sjukhuset, men jag har ju två månader att få ner dem – hur man nu gör det? Känner mig i alla fall lite hoppfull, även om jag inte vågar ta ut något i förskott.

 

Hemma

Äntligen hemma – på riktigt. Vågar knappt tro det är sant, efter nästan fyra veckor på sjukhus där åtminstone de sista två handlar om att få komma hem… Men nu sitter jag här i mitt favoritsoffhörn och tittar ut på den grå, kylslagna morgonen. Ska i alla fall ta mig ut och gå några hundra meter idag. Känns som ett bra mål.

Konditionen är i bott efter att mer eller mindre har legat still i fyra veckor. Fortfarande har jag svårt att röra mig för magen är i vägen, men i morgon ska åtminstone några liter bort. Blev erbjuden tappning igår, men orkade inte ett stick till i min kropp när lungdränet äntligen var borta. Så jag åker hellre tillbaka i morgon när jag har fått en liten paus.

Har blivit så tålmodig. Vänta har ju inte varit min starkaste gren, men igår låg jag och väntade hela dagen. Först väntar jag på att dränet ska dras, det gör riktigt ont den här gången. Sen väntar jag att fyra timmar ska gå så lungan kan röntgas. Och väl nere på röntgen väntar jag ytterligare några timmar för en röntgenmaskin har gått sönder… Som tur är får jag låna en brits att ligga på, för att sitta upprätt på en stol är otänkbart.

Stackars Linda från Milwaukee, USA får också vänta i Göteborg för att ta sig ut till Lerum. Tur att det finns sms så jag kan tala om för henne när vi äntligen är på hemväg och hon kan ta tåget ut till oss. Vilken tajming att jag kom hem samtidig som hon kom förbi. Hon gör en Sverigeturné på en vecka och hälsar på gamla skolkamrater och vänner. Vår vänskap går 40 år tillbaka i tiden när jag var utbytesstudent i hennes hemstad Oconomowoc. Några år senare kom hon till Sverige för ett utbytesår.

Så det blir en mysig tjejkväll när syster Birgitta ansluter. Förundras över att jag har så mycket energi trots allt. Men känner hur den återvänder bara jag kliver över tröskeln. På sjukhuset kan jag ligga i timmar och fundera på om jag ska ta den där promenaden i korridoren – och hur kul är det? Hemma ser jag hela tiden saker som måste fixas och tas tag i och far upp och ner ur soffan. Vore underbart om det fick lite av all vätska i ben och fötter att dra sig undan.

Men nu väntar en ny härlig dag, och solen tittar fram. Ska njuta hela dagen, för i morgon är jag tillbaka på sjukhuset om än bara över dagen.

Det gör ont…

aggstockscancer2

Lördag morgon. Jag kan resa mig ur sängen alldeles själv och utan att jag fått morfin och annat smärtstillande. Och jag kan gå de fem meterna till toaletten med bara lite stöd av en sköterska. Känner mig så nöjd.

Annat var det på fredagskvällen. Då gick jag de längsta fem meterna i mitt liv. Halvvägs känner jag att jag klarar det inte. Smärtan river sönder min kropp. En stor kramp släpper inte greppet. Jag har lika långt tillbaka till sängen som till toaletten. Jag bara skriker och sköterskan ropar på hjälp. Millimeter för millimeter rör jag mina fötter framåt och når till slut målet. Känner mig helt utlämnad när jag inte ens klarar av att sätta mig ner själv. Men hjälpen finns där.

Får ytterligare en morfinspruta och stänger av dränet och då släpper det lite, så hemvägen går lite lättare. Men är helt slut när jag äntligen är tillbaka i sängen och försöker komma till rätta. Den här gången gör dränet så fruktansvärt ont. Och det gör väl inte saken bättre att jag fortfarande har ont i höger lunga efter klistringen. Jag är morfinet ytterligt tacksam.

Beskedet på fredagsförmiddagen att det blir ett drän  kommer lika oväntat som beslutet kom om klistringen i måndags. Jag har precis ställt in mig på att få vänta över helgen, som min avdelningsläkare tror när hon rondar tio minuter tidigare.

Snabba besked är en av de gemensamma nämnare som verkar finnas mellan storsjukhuset och det lilla lasarettet. Annars är det lite som två skilda världar. På Sahlgrenska onkologavdelning är det 18 rum, varav flera dubbel. Här på palliativa avdelningen är vi fem patienter och tre personal. På Sahlgrenska är det lungavdelningen som sköter dränen. Här i Alingsås rullas jag ner till Iva, intensivvårdsavdelningen. Rutinerna är också annorlunda, men läkaren känns lika kompetent, dock något mindre stressad.

Vi pratar om min historia och han förklarar ingreppet. Den här gången ska jag ju få ett permanent drän med en liten kran, så jag kan tappas vid behov. Jag undrar om han vet vem som har bestämt det och varför – och han snappar genast upp min oro och frågar om jag är tveksam. Jag erkänner att jag är det. Inte till att lägga in ett drän permanent, men just i vänster lunga där jag inte haft några problem tidigare. Han ringer några samtal och säger sen att är jag tveksam så avvaktar vi. Jag andas ut och det blir ett vanligt drän som bara ska hänga med några dagar. Vilken lyhördhet.

Uppe på avdelningen igen väntar Bosse och Linus. Jag känner mig pigg och kan släppa syrgasen ganska snart. Jag reser mig och börjar gå runt i rummet och det går så bra att jag i mitt övermod öppnar dränet. Då kommer krampen jag fastnar mitt i en rörelse och bara skriker. Morfin igen. Och långsamt, långsamt kan jag sätta mig. Blir totalt utmattad, men hinner precis lugna ner mig innan Stefan tittar in på väg hem från jobbet. Bosse och Linus får kvällen ledigt. Och Stefan avlöses av Maiwi också på väg hem från tidningen.

Befinner mig ju bara några hundra meter från min gamla arbetsplats Alingsås Tidning. Maiwi stannar länge, länge – på min uppmaning. Känner att jag blir bara mer och mer uppspelt ju längre vi pratar. Om jag nu inte får komma hem på några dagar gäller det att få annan stimulans. Och det ger mig både miljöombytet och besök. Känns riktigt, riktigt bra innan jag bestämmer mig för att gå på toaletten…

Men när jag vaknar på lördagsmorgonen kan jag alltså röra mig utan att det gör jätteont, febern är borta och jag känner att det här bli en bra dag. Även om jag nog skippar den utlovade permisen och blir kvar här över helgen, där det finns hjälp till snabb smärtlindring.

Bakslag – igen

Är så himla trött att gång på gång tvingas acceptera ett bakslag.. Nu kändes det som vi hade en plan och jag trodde verkligen att jag skulle få komma hem idag. Men när min onkolog och avdelningsläkare kommer in på mitt rum, ser dom inte jätteglada ut..

Marie meddelar att klistringen nog inte har funkat. Det har redan fyllt på sig några centimeter i den klistrade högra lungsäcken, och riktigt mycket i den vänstra.

Den nya planen är nu att snarast flytta mig till palliativa enheten på Alingsås lasarett och där förhoppningsvis redan i eftermiddag sätta in ett permanent drän med kran i vänster lunga. Sen behöver jag få syrgas installerad hemma, vilket också är en liten process. Men om jag har tur så är jag hemma i helgen – och har jag ännu mer tur, så lever några av mina vackra blomster som jag fick, så jag kan njuta av dom lite mer.

Jag sa att jag klarar mig utan syrgas, så Bosse kör. Känns bäst så för oss båda. Dessa ständigt tvära kast… Men det är bra att det ändå finns en plan som går ut på att jag får komma hem snart – och där det nu verkar gå undan.

Klistrad

aggstockscancer1

Så är det gjort. Det jag har väntat på sen i mitten av december. Och buden har hela tiden varit olika och stor tveksamhet till om det skulle gå. Men på måndagseftermiddagen kommer avdelningsläkaren in och meddelar att nu blir det klistring. Tio minuter senare står en lungläkare med assisterande syrra på mitt rum. Jag hinner inte ens bli orolig.

Dom förklarar att dom brukar gå till patienten, eftersom man brukar må riktigt dåligt direkt efter ingreppet. Men själva ingreppet tar bara några minuter. Läkaren sprutar in kalk i min dräneringsslang. Kalken ska sätta igång en inflammation i lungsäcken. Det kommer att göra ont och ge hög feber lovar han. Men tillägger att blir det så ska jag bara tänka att det är bevis på att det funkar.

Och han har rätt. Det gör djävulusiskt ont. Något som kramar om hela min högra bröstkort. Men morfinet lindrar och jag får påfyllning så ofta jag önskar. Sen slår febern till och hela tisdagen ligger jag som i ett töcken. Bosse sitter bredvid sängen men jag är knappt medveten om att han är där. Linus kommer en stund också.

Onsdag morgon drar dom dränet på lungmottagningen. Det känns konstigt att vara utan slang och påse efter att ha burit runt på dom i tre veckor nu. Nu vill jag hem, men febern släpper inte. Och läkarna släpper mig inte heller. Dom vill kolla mina njurar, som fått förhöjda värden, och jag får göra ett ultraljud som dock ser bra ut. Får även göra ett EKG, men också där får jag godkänt.

Min onkologläkare Marie tittar in när jag är som mest omtöcknad. Hon förklarar för mig att även om jag blir inskriven i palliativa teamet och hemsjukvården, så är det hon som har det medicinska ansvaret för mig. Jag berättar om min plan att avstå cellgift i tre månader för att få vara med i studien i vår och hon säger inte emot utan lovar att kolla upp.

Det känns som alla bitar faller på plats och nu vill jag hem på riktigt. Det var så fantastiskt att vara hemma i helgen – och jag orkade så väldigt mycket mer. Var ute på superkorta promenader och tog emot massor av besök och vackra blommor. Största överraskningen var sms:et från Oslo på lördagen med frågan om jag orkade ta emot besök.

Harald och Merethe tog en tur på söndagen och bilade ner i sin Tesla över dagen. Så roligt att ses igen. Killarna och deras tjejer kom förstås också – och ytterligare ett spontanbesök av Eje som jag inte sett på massor av år. Christer från Rotary kom än en gång med en bukett och en hälsning från alla där, så omtänksamt. Jag blir så rörd – och stärkt – av all omtanke jag möter. Känner mig så lyckligt lottad, som inte behöver bära allt det här ensam.

Jag har en plan

Hemma

Vilken fantastisk känsla att det kan vända så på en dag. I tisdags och onsdags låg jag och orkade knappt hålla ögonen öppna och kunde inte behålla maten. På torsdagsmorgonen känns det som jag kan dansa fram. Frukosten stannar i magen och när vi äntligen får lämna sjukhuset, fullastade med medicin och prylar, så är jag riktigt hungrig.

”Jag känner för en fet hamburgare” säger jag. ”Vi stannar på Max”. Bosse tror inte det är sant. Jag som aldrig vill ha hamburgare annars, och efter gårdagens vedermödor. Men han gör som vi säger och vi äter i bilen med dörrarna öppna för att något få ner oset.

Är snäll mot min mage och tar bara halva burgaren, men den stannar kvar.

Så underbart att komma hem. In i det nystädade huset. Börjar förstås gå runt och plocka direkt innan soffan ropar och Bosse får förvandlas till min undersköterska ständigt redo för utryckning. Men han är tåligmodig min manJ

Marie skickar ett sms och undrar om hon får komma förbi med en blomma. Dan innan orkar jag inte ens svara på hennes sms, nu säger jag ja. Vi får en pratstund innan det är dags för nästa besök, Eva som precis kommit ner från Stockholm. Hon avlöses i sin tur av hemsjukvården som gör sitt allra första besök och ger mig kvällens antibiotikados. Känns väldigt tryggt och proffsigt och jag tänker att det här ska nog bli bra.

Vi ligger i var sin soffa i vardagsrummet, men bestämmer oss för att titta på en tv-serie så Bosse bär ner min droppställning. Får ju några liter vätska på natten för att kompensera eventuell vätskebrist. Men på morgonen märker jag hur den har fått mina lår att svullna ytterligare och min mage att fyllas på på nytt. Ringer avdelningen och ber att få slippa i natt, och det får jag.

Klockan tre på natten är det dags för nästa omgång antibiotika, intravenöst, och Jonas från hemsjukvården knackar på dörren. Jag har legat vaken minst en timme pirrig inför nattbesöket, som tar nästan trekvart innan han har hittat rätt bland alla grejer. Det är svårt att somna om igen, speciellt som jag fått liggsår på vänster öra eftersom jag måste ligga i exakt samma ställning varje natt på grund av lungdränet.

Är därför lite tröttare på fredagsmorgonen, men fortfarande vid gott mod. Härligt väder ute – och härligt att få träffa pastor Camilla och diskutera min begravning. En lös tråd som jag låg och oroade mig för på sjukhuset. Vill ha koll både för min skull och för familjens. Vill inte att dom ska behöva ta ställning till en massa saker – och vill själv känna att det är mitt avslut och farväl till alla nära och kära. Nu är det fixat och klart och jag kan fokusera på livet.

Jag har nämligen en plan. Jag har ju i princip levt i sju månader utan något cellgift som hjälper, snarare stjälper. Om jag lever 2,5 månader till borde jag vara kvalificerad att få vara med i den kliniska studie som ska starta på Sahlgrenska i vår där man testar en helt ny typ av medicin som redan används av en del cancergrupper med gott resultat. Nu ska den testas även på äggstockscancer. Och just nu sätter jag allt hopp till denna för att kunna köpa mig lite mer livstid. Det känns bra och stärkande att ha en ny plan och ett nytt mål.

Njuter av den första vårsolen nerbäddad bland fårskinn och plädar i solstolen på altanen. Bosse serverar färskpressad grapefruktjuice. Kan livet vara så mycket bättre?!!

Permis

Sjukan5aggstock

Sitter här nyfrissad och förväntansfull i mina egna kläder redo för att få åka hem. Känns spännande. Och skönt att det bara är på permission. Doktor Gunnar tycker jag behöver piggas upp och han har nog rätt. Blir bara tröttare och tröttare och de senaste dagarna är som i ett töcken. De två senaste dagarna har jag inte ens orkat hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att svara på sms. Tar mig emot när jag får så fina heja-på-hälsningar att inte svara. Men jag orkar helt enkelt inte…

Inte orkar jag ta emot besök heller. Bara den absolut närmaste familjen. Bosse har besöksförbud hela helgen för han är snorförkyld. Men då är ju Emil och Stina här och Linus, Martina och Gustav hänger på och besöker mig flitigt. Men igår kväll orkade jag bara med en person i taget. När Bosse och Linus sitter och pratar snurrar det i huvudet och jag ber en av dem lämna rummet. Så kommer Gustav och det blir hans tur. Känns galet…

Men onsdagen är också en extremt jobbig dag. Kanske beror det på att jag har två drän där det rinner vätska ur kroppen. Ett ur höger lunga och på tisdag eftermiddag bestämmer Gunnar att vi ska tömma magen också. Känns nästan komiskt och Bosse poserar med mina två påsar med en halv liter i varje. Totalt kommer det drygt fem liter ur magen och nu kan jag verkligen andas ordentligt.

Men framför allt tar det på krafterna. Det gör det också att jag inte får behålla maten. Fast jag äter liggande och ligger alldeles stilla efteråt, så räcker det med en lite oförsiktig rörelse, ett telefonsamtal, så vänder sig magen ut och in. På två dagar har jag inte fått i mig något alls.

Men idag på morgonen känns det bättre. Testar lite försiktigt med nyponsoppa och ska kanske våga mig på en extra fet joggi sen..

Någon klistring har det inte blivit. Vet inte om det blir heller. När jag åkte ner på lungmottagningen för ställningstagande i måndags eftermiddag konstaterade läkaren krasst att dränet inte fungerat på fem, sex dar. Den tanken borde väl ha slagit någon när det helt tvärt slutade att rinna. Jag var bara glad för att vätskan tagit slut… Nu drar han ut det gamla och sätter in det nya. Jag är helt i chock.

Men det viktigaste nu är att jag ska komma hem på prov. Hemsjukvården i Lerum ska ta hand om mig, och på så sätt får jag en bra test på hur det fungerar. Bosse ska strax hämta mig. Blir ett spännande äventyr. Just nu dammsuger han huset och snart kommer han.