Fånga guldkornen

JonseredDagarna rinner på. Sega ibland, men försöker hitta guldkornen. Det jobbigaste är att jag inte längre kan äta, för då straffar det sig direkt med att jag måste spy upp alltihop. Nätterna är nästan värst.

Men tisdagen är underbar och bjuder på strålande sol. Jag säger att jag vill lämna husets väggar och vi ger oss ut på en liten tur med bilen Bosse och jag, så fort jag blir befriad från min påse med näring. Först tar jag en kort promenad bort till gula brevlådan, kan det vara ett par hundra meter. Sen vill jag gå in på Järnia och leta attiraljer till duschrummet som Bosse håller på att fräscha upp. Jag tar mig runt i hela affären, det går bra så länge jag kan röra på mig. Men när det är dags att stå och vänta i kassan får jag gå ut och sätta mig i bilen. Jag klarar inte av att stå ens i några sekunder.

Sen åker vi längs den vackra Jonseredsvägen och tittar på alla gamla pampiga sekelskiftsvillor – eller palats – utmed sjön. Bosse har aldrig varit vid Jonsereds herrgård förut och den lantliga grusvägen slingrar sig så vackert mellan björkstammar och förbi vitsippsbackar. Så underbart vackert. Vi går ur bilen och sätter oss på en gamma trädstam och bara njuter av det gnistrande vårvädret och de vackra vyerna.

Sen fortsätter vi på okända vägar bort mot Härkeshult, men när vi känner att vägen drar iväg åt fel håll, slår vi på gps:en och vänder hemåt. I ren uppspelthet går vi in på Servett och jag fixar en runda där också med kundvagnen som rollator. Känner mig riktigt nöjd och tillfreds när vi är hemma igen och lägger mig ute på altanen där lillasyster Biggan ansluter så småningom. Och sen kommer sjuksyrran Marie och tömmer min mage på en liter vätska därute på solsängen på altanen, vilken lyx.

Men onsdagen är tyngre. Grått ute och jag sätter punkt med onkologen på Sahlgrenska. Min gamla avdelningsläkare Sofia ringer och rapporterar från läkarkonferensen. Så omtänksamt av henne att erbjuda sig att ta samtalet i stället för att låta mig prata med Maria en gång till. Det ville jag verkligen inte.

Tårarna rinner för mina kinder när hon förklarar det jag redan vet – att det inget finns att göra. Det är bara att vänta på döden. Och idag känns den väldigt nära. Jag är så trött så det är nästan omöjligt att hålla ögonen öppna. Jag frågar hur jag kommer att dö och hon svarar att med största sannolikhet kommer jag bara att somna in. Cancern tar över och släcker ner. Har jag otur kan det tillstöta komplikationer. Det hoppas jag att slippa.

Det känns tungt och det blir en tung dag, även om jag försöker pigga upp mig med samtal. Men döden ligger som ett svart, vått täcke över mig. Så ofattbart. Så oerhört svårt att ta in och ta till sig även om jag pratar om den hela tiden. Har ett långt fint samtal med äldste sonen på kvällen då vi pratar rakt och ärligt om det som är och ska bli. Han säger så många fina saker till mig som jag försöker ta åt mig av. Som att det enda som är viktigt när allt ställs på sin spets och livet tar slut är vilka relationer vi har byggt och vårdat genom åren. Och det känner jag att jag har gjort. Jag är så tacksam för alla människor i min närhet som bryr sig, stöttar och ger mig omtanke och kärlek. Och jag känner mig vidöppen för att bara ta emot. Det är så jag vill somna in. Omgiven av kärlek, medkänsla och omtanke.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone