Glad påsk

Paskafton

Idag har jag gjort två tredjedelar av tiden utan behandling och cellgift. Två månader av tre är till ända. Känns skönt, men också lite jobbigt. Vissa dagar känns så långa och ibland tycks tiden snigla sig fram. När jag ser bakåt, upptäcker jag att mycket ändå har hänt.

Sniglar sig fram gör tiden verkligen på Långfredag, som är sååå låååång. Jag mår så dåligt, har svårt att röra mig och spyr nästan oavbrutet. Får knappt i mig nån mat, för allt luktar otäckt och det jag lyckas äta kommer snabbt upp igen.  Ingen illamåendemedicin i världen hjälper, men kräkanfallen är ändå mer mekaniska. Det är magen som vänder sig.

Desto mer fantastiskt när jag vaknar på påskaftons morgon och känner mig bra och pigg. Bosse och Linus har varit uppe med tuppen. Linus har lagt in högsta växeln på sin masteruppsats – han har bott hemma större delen av veckan för att kunna plugga 110 procent, med ett avbrott för slutstädning och överlämning av lägenheten. Bosse har rivstartat med fixandet av dagens påsklunch och buffé.

Jag tycker att maten luktar gott och när väl allt är framdukat efter åtskilliga timmars slit av Bo, så kan jag verkligen njuta. Men så långt att jag kan sitta med den övriga familjen vid matbordet går jag inte. Håller mig i min soffa, men är tacksam för att allt jag stoppar i mig får stanna kvar – och smakar fantastiskt gott. Och tacksam för att ha nästan alla samlade igen under så glada och uppspelta former och att jag orkar hänga med. Tänk att det kan va så olika dag från dag. Vi som hade funderat på att ställa in och så blev det så här bra!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone