Mat i slang

matislang

Lång paus nu, men dagarna glider in varandra och oftast mår jag inget vidare. Illamåendet är nästan ständigt närvarande och jag spyr som en räv. Den senaste veckan har jag knappt kunna behålla någon mat alls. Det gör att Björn säger att nu är det nog läge för näringsdropp.

Syster Anna kommer och kopplar in det på måndagskvällen. Det är vitt och trögflytande, men ser inte direkt ovänligt ut. Näringen går direkt ut i blodet, så magen har inte en chans att sätta stopp. Förhoppningen är att den inte bara ska ge mig kraft och energi utan också vända på mitt negativa tillstånd och kanske få min mage att på nytt ta emot mat och dryck. Bara jag också blir av med illamåendet.

På måndag morgon åker jag in till Alingsås lasarett. Prio 1 är att kolla läget på lungorna igen. Till min stora glädje visar röntgen att det inte hänt så mycket sen sist. I höger lunga är det status quo och i vänster har det ökat något. Nya läkaren Ulla tycker dock att vi ska ta ur en liter ur vänster lungsäck för att lätta på trycket och så blir det. Är dock så matt att när allt är över, så känner jag inte någon skillnad mest för att jag är så svag. Får åka rullstol ner till entrén, bryr mig inte ens även om jag förstås helst hade velat klara mig själv…

Så nu är det tre veckor kvar på min tre månader långa tid utan behandling och cellgift. På torsdag får jag träffa min nya läkare som också håller i studien. Som jag hoppas att det ska bli ett positivt möte. Och som jag hoppas att behandlingen verkligen ska göra skillnad. Så tänker jag nu. Att nedräkningen gäller att överleva till den nya behandlingen kan börja och att den ska göra skillnad. Ser mig själv framför mig hur jag i sommar har kraft igen att flänga runt på olika roliga saker och ha på mig mina vanliga kläder. Jag kan promenera, cykla, äta en god bit mat sittandes vid ett matbord och bara njuta av livet. Oh, vad det ska bli underbart!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone