Min grande finale

Grande finale

Onsdagskvällen blir mer fantastisk än jag kunnat drömma om. Har ju laddat för detta i månader, då vi ska få presentera Bendettah och hennes arbete för intresserade. På skakiga ben tar jag mig in i missionskyrkan. Massor av folk möter mig i dörren. Jag försöker passera snabbt för jag har inte kraft att stanna och prata och kramas och lyckas ganska bra. Sätter mig i en fåtölj i kyrkan och hälsar på dem jag orkar och presenterar Bendettah för min familj och närmaste vänner.

Närmare 170 personer fyller kyrksalen. Vi hade varit nöjda med 50. Bendettahs ögon glittrar när barnkören inleder. Sen är det vår tur att gå fram och sätta oss i var sin fåtölj. Det mest fantastiska är hur kroppen fungerar när adrenalinpåslaget slår till. Jag hostar inte, jag spyr inte. Jag är alldeles lugn när vi drar igång, känner mig kraftfull och som den vanliga Christina. En fantastisk känsla att få uppleva det kanske en sista gång. Jag njuter. Och gläds över att så många jag känner kommer dit för att lyssna. Efteråt får vi stående ovationer. Jag blir alldeles rörd. En sån hyllning, en sån värme. Tar bara in och låter mig omslutas av all kärlek som omsluter mig. Är förstås helt slut när vi kommer hem, men det är det värt.

Torsdag orkar jag också med ett flera timmar långt besök av mina tillresta gamla studiekompisar. Vänskapen värmer och jag känner hur jag får än mer kraft. Likaså fredagens besök när goda vännen Eva kommer från Stockholm och vi sitter i timmar och pratar. Hon vill skriva ett minnesord om mig och intervjuar mig om mitt liv. Känns konstigt först, men sen väldigt skönt att få summera på det här sättet.

Bendettah har åkt och jag börjar långsamt slappna av. Och trots alla endorfinkickar under veckan, har jag samtidigt känt hur sjukdomen tar över allt mer i min kropp. Krafterna rinner långsamt ifrån mig och jag blir dåsigare. Ja, jag kan faktiskt känna att jag blir sämre för varje dag. Jag får också allt mer ont av trycket i magen, som säkert fylls på av tumörkakor. Det hjälper inte längre på samma sätt när jag blir tömd, även om det säkert varit ännu jobbigare om jag inte blivit det.

På måndagsmorgonen ringer jag Björn på palliativa teamet och ber om ett samtal. Vill dels fråga om det finns någon smärtlindring att få, dels tala om vad jag har vänta mig. Han och min läkare Cecilia är på plats i soffan några timmar senare. Ännu ett bra samtal. Lugna, kloka och förtroendeingivande är de. Min hemsjuksköterska Linda är också med. De frågar mig var jag vill dö och jag svarar hemma när jag nu är omgiven av så mycket trygghet. Jag kan förstås inte få svar på alla mina svåra frågor, men någonstans förstår jag att det kanske bara handlar om veckor nu och då gäller det att göra det bästa av den tiden. Jag får ny smärtlindring genom ett morfinplåster och efteråt talar jag också med Linda om olika hjälpmedel som ska underlätta för mig.

Först tar själva tanken emot, men får ligga till sig under natten och  nästa dag tar jag tacksamt emot en rollator och beställer en sjukhussäng som jag kan ligga i under dagarna i vardagsrummet med tryckavlastande madrass. Får fruktansvärt ont i ryggen nu av att halvligga i soffan som jag har gjort hittills. Så då får jag finna mig i att byta ut soffan mot en säng och kunna njuta av att titta ut genom det stora fönstret. Det blir också lättare när jag säkert snart är helt sängliggande för människor som vill hälsa på att sitta hos mig. Och i kväll kommer Gunilla igen och ger mig massage, det ser jag verkligen fram emot!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone