Oplanerad spadag

Spadag

Vilken dag det blev. Inget av det jag planerat, men en riktig spadag på hemmaplan – helt oväntat.

I morse erbjöd min hemsjuksköterska mig helt överraskande att dom skulle tvätta mitt hår, vilket definitivt inte tillhör deras arbetsuppgifter. Men de ville hjälpa mig – och jag tog tacksamt emot. Och det behövdes efter fyra veckor utan tvätt. Inte så att det direkt syns på mig och det kliar inte, men känslan.

Linda och Ulrika kom klockan elva och började med att tömma min mage. Sen satte dom igång. Jag kunde ligga i min nya säng i vardagsrummet på min fina, lånade tempurmadrass och dom skopade vatten över mitt hår och schamponera in. Njutningen går inte att beskriva. Inte heller känslan när de var klara och jag kunde föna det fluffigt. Obetalbart.

Fick en propp i högra benet i söndags eftermiddag, vilket gör att det är tjockt och otympligt. För att undvika att det skulle stasa sig för mycket tog jag av mig strumporna, och den synen var inte så fräsch. Så jag sa till Bosse att jag ville ha ett fotbad i sängen när vi ändå var på gång. Det fungerade utmärkt och han gav mig lite nagelvård efteråt. Men vid rött nagellack gick Bosses gräns. Så det fixade Maiwi när hon droppade in på hastig visit.

Däremellan fick jag min rullstol comfort, trots att leveranstiden egentligen var 3-4 veckor. Men min fantastiska fysioterapeut hade hittat en bortglömd nere i källaren. En ramp hade hon också med sig. Så nu kan jag rulla ut på altanen när det ska bli fina dagar i helgen.

Uppfylld av detta tog jag tacksamt emot erbjudande om massage från gulliga Gunilla som underlättar min vardag med hjälp av sina mjuka, starka händer. En perfekt avslutning på en ompysslings- och spadag full av glada överraskningar. Bara synd att jag fick ställa in dagens enda planerade besök av Ann-Marie från Varberg. Ett avskedsbesök som jag kallar det – och dom måste få ta tid.

Har satsat på det den senaste veckan. Känns viktigt att få avsluta med fina samtal med vänner som har betytt mycket i olika faser i livet. Det ger kraft. Ett av de jobbigare var med Emils svärföräldrar. Vi kanske inte står varandra så nära, men genom våra barn och barnbarn gör vi det. Speciellt genom mina barnbarn som jag aldrig får träffa. Det känns oerhört tungt och något jag alltid gråter när jag tänker på. Att inte få njuta av deras uppväxt. Följa deras utveckling, gå på deras födelsedagskalas, läsa sagor och lära känna dem ordentligt.

Det gör ont, men tryggt att veta att de får det bra. Så glad jag därför blev när min blivande sonhustru skrev ett brev till mig och berättade vad hon ska berätta för sina barn om deras farmor. Så oerhört vackert och omtänksamt. Jag grät floder när jag läste.

Har inte skrivit på ett tag för jag har inte orkat, utan bara känt hur jag blir sämre och sämre. I söndags orkade jag inte ta mig upp ur sängen förrän klockan ett och inte prata med någon innan klockan elva. Så har jag plötsligt mått riktigt bra två dagar i rad. Inte i kroppen, den blir bara allt svagare. Men i knoppen, att jag orkar prata och träffa människor och att det ger mig kraft och energi. Bosse säger att jag kan vända på en halvtimme från trött och dåsande till hur han ser att energin bara ökar i mötet med andra.

Avskedssamtalen får ta tid och är ljusa och betydelsefulla – och väldigt viktiga. Och jag är så tacksam om att vara omgiven av all denna kärlek och omtanke. Så tacksam.

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone