Vilken njutning

Bloggvecka45
Tänk att man kan njuta så av att gå, stå, sitta och andas utan problem. Jag nästan gråter av lycka över den lättnad jag känner på torsdagsmorgonen efter att åtta nya liter lämnat min buk dagen innan. Doktor Gunnar har en annan teknik där han bara tar ut tre liter åt gången med en spruta. Hans teori är att det inte fyller på lika snabbt då. Men jag tror inte på det efter det jag själv har upplevt. Och framför allt är jag desperat efter att få uppleva känslan av lätthet och vanlighet igen. Så han gör som jag ber honom och sätter in ett drän som gör att liter efter liter rinner ut.

”Jag tror ingen som inte upplevt detta med vätska i magen kan förstå hur fruktansvärt jobbigt det är” säger min medsyster Ulrika när jag besöker henne i hennes fina prästgård på landet utanför Alingsås. Det är skönt att få prata med andra som befinner sig i samma situation. Jag har inte gjort det så mycket förut, men den här veckan har jag långa, fina samtal både med Ulrika och Helen – så befriande på nåt såt, att kunna säga rakt ut vad man tänker och känner och mötas av förståelse.

Ulrika ska berätta sin historia i Nätverket mot gynekologiskt cancers nyhetsbrev – och kanske också i GP. Nu ska hon fotas och vi får passa på mellan skurarna. Besöket hos henne är sist i raden i en lång turné denna andra dag då jag för första gången på länge känner mig som mig själv. Är så oerhört hög, lycklig och lättad och passar på att hälsa på mina gamla arbetsplatser och äta lunch med Stefan, som jag jobbat så nära i så många år. Och känner mig inte alls trött fast jag var ute en kväll för första gången på länge och såg en konstig show med Charlotte Perelli på Estrad – men mest hade mysigt med Eva som spontanbjöd med mig.

Är dock helt slut på kvällen när Emil ringer och meddelar att han och Linus vill komma ut och käka med oss. De ska ha bandhelg och tillbringa helgen nere i det gamla reprummet, som stått ganska orört de sista åren. Men nu är det dags.

Ikväll ska jag stå på Dergårdsteaterns scen och sjunga med min gospelkör. Jag har knappt trott att det skulle vara möjligt efter den här hösten, men nu känner jag att det kommer att gå bra. Magen har inte vuxit än fast jag är inne på tredje dagen och jag kan fortfarande röra mig obehindrat. Annat var det i måndags när GP kom på besök för att göra en liten kort intervju till webben. Grabbarna blev nog lite chockade att möta den sjuka kvinnan som ska skriva krönikör i deras tidning.

Men det gick bra. Och det kändes häftigt på tisdagsmorgonen att se sig själv på GP:s förstasida – igen. Och läsa sina ord i tryck. Det är jag ju i och för sig van vid, men GP når ju ut till en betydligt större läsekrets. Får mycket fin respons och uppmuntran på mina ord. Känns roligt med det här förtroendet och lite förpliktigande. Funderar mycket på vad som är viktigt att lyfta fram när jag får chansen. Skulle också gärna vilja veta hur många som läst.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2891354-christina-lundin-att-leva-ar-det-enda-som-raknas

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone